Paniiik! Hjälp!
Verkligheten börjar komma ifatt. Jag har levt i nån slags dimma.
På måndag slutar man vara arbetslös,
man är inte längre alltid ledig och tillgänglig till att hitta på vad som helst.

Pratade nyss med honom. Och det märktes så fruktansvärt väl att vi inte längre är vi.
Vi glider ifrån...
Vissa stunder skönt, egentligen bra. Vi skadar bara varandra.
Men det är så sjukt!
Han har funnits i mitt liv så länge, hela livet känns det som.
jag var 16 åår! Faan asså.
Tre år är lång tid.
Det skrämmer mig.
Jag blir så ledsen när jag tänker på det.
Jag vågar inte tänka.
Jag bara skjuter undan det och när det kommer ifatt blir jag ledsen.
Allt som håller på att hända just nu skrämmer mig... Massor!