OOoh, jag som var så trött. Kvällsångesten kryper på. Kan inte sova, eller jag törs inte släcka och försöka...
Men jag är faktiskt stark.
Nått annat tänker jag inte visa.
Jag klarar mig själv,
det är riktigt konstigt egentligen, en del är sådär ett helt tjejgäng som verkligen är dom.
Vilket är mitt tjejgäng då?
Det är konstigt att det liksom finns så många på vissa ställen och andra inga alls. Jag tror jag är uppväxt på fel plats, i Västerlösa var vi ett gäng, men det splittrades när man bytte skolor och sen skildes allas föräldrar och alla flyttade härifrån, men mina föräldrar har inte skilt sig så vi blev kvar härute.
Men det blir väl så, det är ju fler än jag som har det så.
Men jag lever en dag i taget och tänker inte framåt, då blir man inte medveten om situationen utan försöker få dagarna att gå, men när man börjar tänka så slösar man verkligen bort ungdomen eller vad man ska säga på ingenting. För det är ju vad man egentligen har. Ingenting.

Men det klarar jag, och det är bara att önska att man när man är äldre och förhoppningsvis har familj, om jag någon gång kan lära mig tycka om någon, att man aldrig tänker tillbaka på den här bortslösade ungdomen som verkligen inte är värd någonting..
När jag är ledig så försöker jag få mamma att få tid att göra saker med mig, för det finns ingen annan. Rätt så jävla sjukt, och när jag inser det så vill jag antingen bara typ hänga mig, eller bara dra härifrån och starta om på nytt. Men det är svårt, jävligt svårt.
Och det känns verkligen som att jag inte orkar kämpa mer för att lura mig själv att jag mår bra, för jag tror inte jag gör det, jag borde egentligen bara ge upp, satsa på Johannes och gå tillbaka till den tryggheten man hade då, jag kanske blir lycklig, och blir jag det inte så har jag det ändå bättre än om jag lever så här. jag har ju uppenbarligen känslor för han fortfarande, och tvärtom. Där skulle man känna sig uppskattad och omtyckt, trygg. ge upp är det enda rätta, varför kämpa för ingenting, vad försöker jag uppnå? någon lycka kommer jag inte hitta någon annanstans, och vänner skaffar man inte i den här åldern, inte i linköping.
Ibland så skulle man vilja ta det där tåget jag och Josse stod och tittade på förut...