Usch. Får någon konstig ångest när jag loggar in här.
Visste exakt vad jag skulle skriva precis innan, men får ont i magen och mår illa istället. blä.

Varje gång jag tänker skriva på kvällen blir jag deppig.
Jag skulle liksom inte skriva något negativt, skulle berätta om min dag. som faktiskt trots att ja inte gjort så mkt varit lugn & skön.

Jag är dålig på att uttrycka mig så det blir oftast som att det bara låter som klag.
Och jag tänker inte på det på dagarna men varenda jävla gång jag loggar in här och ska skriva nått kul så kommer jag att tänka på dåliga saker istället.

3 veckor?
Jag var bara trött på att komma i sista hand. Så skulle testa en grej.
Och det "funka" ju. Eller vad man ska kalla det.
Jag fick ju. Trots att ja fick lista ut det själv. veta att ja inte är så viktig del. (inte så svårt dock)

Jag försöker vara någon jag kanske inte lyckas med.
Ända sen jag var liten.
Samma sak känner jag nu och även för tre veckor sen.
Jag är ingen man VILL umgås med. inte som man känner;
"Åh, va kul det skulle va å träffa Sara idag!"
Utan jag är mer den, som när ja råkar prata med nån å de bestämt sig för att hitta på något eller ska festa eller så allihop, så måste de ju fråga mig eftersom vi råka höras.
MEN. Det hade väl gått för långt. Så även att jag hade råkat få frågan om ja skulle med så villes det inte. Och dagen efter när det var den dagen så var det knäpp tyst. Inte ett ljud. Och jag höll mig hemma för jag kände att jag hade ju redan tjatat tillräckligt. Och precis innan ja skulle sova så kunde jag inte hålla mig längre utan fråga om det var så. Och hade hoppats på svaret: ett negativt svar.
MEN så var icke fallet. Och då bestämde jag mig för att testa och se. Att om jag inte hör av mig så kommer vi ens höras då?

Och ärligt talat så trodde jag ju att vi skulle höras att jag bara var i en sur period å fick för mig saker. (som jag får på kvällarna när jag ska blogga)
Men jag har för första gången i hela mitt liv. Stått fast vid vad jag bestämde mig för, för att se hur det skulle bli.

Och bara för det så har jag nu slängt ur mig det här även fast jag egentligen absolut inte ville, bättre att hålla saker för sig själv för ingen som bryr sig ändå.
Jag vet att jag är jävligt jobbig och tråkig. 
jag kommer aldrig vara någons riktiga vän
Jag vetifan vad jag är och vill nog inte höra det heller.

Tystnaden räckte gott och väl för mig.
Och nu ger jag upp.
Det värsta som jag verkligen vet är att känna mig tjatig men jag har liksom aldrig velat inse sanningen förut.
Så därför har jag efter ett tag gett upp och låtsats som att det bara var inbillning och allt är bra osv.

Och det enda jag försöker vara är en bra vän.

Jag har väl försökt för mycket i min hjärna, jag vet inte vad jag gör för fel.
Men det kanske är just att jag försöker för mycket  som allt bara blir fel.
Jag hatar mig själv.
Och är så jävla värdelös och misslyckad så det finns inte.

Jaja, jag vill nog bara radera den här skiten och aldrig mer logga in på blogg.se och skämma ut mig med mina äckliga deppiga tankar.
Det bästa vore att bara stänga in sig i en liten bubbla och bara sitta där och kasta telefoner internet å mobiler åt helvete och inte ha tillgång till någonting så att jag inte kan tjata hål i huvudet på folk.

Jag skulle vilja köpa det där jävla träningskortet å bara börja träna bort allt jävla fett å sluta äta för det ger mig bara ångest.


Nu är det en perfekt dag för å inviga duschdraperiet

Och en perfekt dag för att bara radera allt. blogg.msn.facebook. internet.dator.telefon. jobb.liv

Jag är ju så jävla rastlös av mig så det är ju det som förstör allting, när jag blir rastlös blir jag sur och ledsen och deppig. Och tror att alla hatar mig.
När jag bodde hemma och varit hemma mer än 20 minuter var jag rastlös och liksom låg på golvet i köket och grät eller på golvet framför datorn på kvällarna där mamma satt och spela spel och tjöt.
Till slut blev hon så jävla trött på mig å ville ja skulle gå till psykolog men ja sa att ja inte mådde dåligt. Inte på det sättet.
Skulle han hjälpa mig komma på nått att göra?



för övrigt så är mina brorsbarn det bästa som finns i hela världen.
<3

Ta med mig...

Guu va fel det blev, jag skulle skriva om mitt roliga samtal med Hugo idag och att jag äntligen fått upp tavlor i vardagsrummet efter nästan ett halvår i lägenheten. Men det gör jag imorgon om jag orkar.
Och egentligen mest av allt önskar jag att ingen läste det här överhuvudtaget för jag vet hur patetisk jag låter.

Vad är det för fel på mig?